Trots att det enda jag presterat än så länge är en fluga (en promenad i parken) och en provväst som är klar till tre fjärdedelar, så har nu pressen på mig vridits upp ett par snäpp. Det är inte utan att jag börjar få en föraning om den enorma avgrund som gömmer sig under mig, och som kan öppnas när som helt om jag inte får till det här med sömnaden.
Låt mig förklara. I veckan kom min fru hem från ett besök på Nytt och Begagnat, där hon botaniserat friskt bland gamla klädmönster (som det finns gott om). Jag brukat själv kolla igenom samlingen med mönster lite nu och då på jakt efter äldre och vintage herrklädesmönster (gärna med ett enklare workwearstuk) som jag kan använda, men än så länge utan framgång.
Som sagt var, nu kom hon hem med ett byxmönster från Stil i storlek 42 som hon hittat, och vill att jag skall sy ett par sådana långbyxor åt henne. Mönstret ser ut att vara från senare halvan av 60-talet enligt min fru, men det kan vara fel. Vad har jag hamnat i för sits? Innan jag ens har sytt ett enda plagg har de första kravet på ett beställningsplagg ploppat upp. Allt jag sagt är det skulle vara roligt att kunna sy, men nu har allt plötsligt hamnat i ett skarpt läge. Tumskruvarna kan börjas dra åt när som helst om jag inte får till det och lär mig att sy illa kvickt.
Jag har dock funderat på ett alternativ, jag har hittat ett par andra mönster som jag i stället tycker att hon skall satsa på (säger han med glimten i ögat). Det ena är en klänning och det andra är en dräkt, som jag hittade vid ett senare besök på samma ställe. Jag kommer ihåg att min storasyster hade något som liknade klänningen under det tidiga 60-talet, och om jag inte minns helt fel så var det även en konstig underkjol i skumgummimaterial med i sammanhanget. Vad det gäller dräkten, så tror jag att jag sett bilder av min mor från 50-talet iklädd någon snarlik kreation. Men tidsmässigt kan det vara fel även i dessa båda fall.
Jag har ingen aning om hur det hela kommer att utvecklas, men sista ordet är inte sagt ännu. Jag kommer garanterat att skjuta det hela framför mig på bästa sätt genom alltmer krystade ursäkter, tills det att jag känner att jag eventuellt kan tackla projektet utan att göra bort mig totalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar