Det här med att lära mig att sy involverar förutom sömnad även en planeringsbit. En kortsiktig och en annan mer långsiktig. Jag har nämligen satt upp ett mål med det hela.
Som jag tidigare nämnt så var den senaste gången som jag sydde någonting (innan mitt nuvarande försök) i syslöjden, när jag gick i skolan. Syslöjd hade jag bara i ett år (obligatoriskt för alla), innan jag gick över till träslöjd. Det jag presterade i syslöjden är absolut inget minnesvärt, och det planterade heller inte några gryende frön av intresse. Man kan utan tvekan säga att jag större delen av livet varit helt ointresserad av allt som haft med sömnad att göra. Jag har dock hela tiden pysslat med andra hantverk, mest i trä.
Min fru har också hantverkat till husbehov, men det har mest varit stickning och virkning. Vi har mer eller mindre alltid haft någon form av symaskin hemma, men ingen regelbunden sömnad. Symaskinerna har mest bara använts till att lappa och lägga upp byxor etc., till pojkarna när de var små och tonåringar. Dessa symaskiner har oftast varit modernare maskiner från olika tillverkare, och alla har varit symaskinsvärldens motsvarighet till ett stolpskott i fotbollstermer, något som inte nådde ända fram.
Med andra ord har de varit ganska undermåliga produkter av typiskt modernt plastsnitt, med en vädigt begränsad livslängd (bara fungerat några år), och som är helt oinspirerande för någon människa att använda eller behöva se på.
Både min fru och jag har lite tendenser för hoarding (människans samlar-DNA som ger sig tillkänna). Det är väl den mest plausibla förklaringen till min frus tyg och knappstash (som nu slutligen kommer till användning).
Går man över till mig, så verkar det som om det ändå har funnits någon form av tyg eller kläd-DNA. Ett DNA som det senaste halvåret vaknat till liv och mer och mer pockat på uppmärksamhet. Ser man tillbaka litet grand på mitt släktträd, så var min farmor hemsömmerska, och min mormor en duktig sömmerska som sydde det mesta till hemmet och familjen. Min mor var en skicklig modist, och sydde flådiga hattar. Det var på den tiden som damer alltid använde hatt, något som i dag endast förekommer i samband med galoppgalor och när kungligheter med entourage skall visa upp sig i olika stolliga sammanhang.
Så beror det på DNA, eller beror det enbart på att jag tycker att det skulle vara roligt att kunna sy. Att på någon eller några dagar sno ihop en ny skjorta, ett par nya jeans eller en jacka. Att sy plagg med inspiration från klassiska och tidigare generationers klädstil och inte bara tråkig butikskonfektion från Hennes & Mauritz, Dressman etc. Plagg som inte innehåller ett uns syntetmaterial utan bara är sydda av kvalitetsmässigt överlägsna naturmaterial. Plagg där man med andra ord själv kontrollerar kvalitet i sömnad och materialval.
Med tanke på ovanstående, så har jag som sagt var satt upp ett mål med att lära mig sy. Att innan senhösten vara så bra på att sy att jag kan sy mig en skön och snygg vinterjacka i tweed med ett klassiskt workwearstuk.
Det är därför som jag lagt in litet bilder på plagg som inspirerar mig och tjänar som förebilder i min strävan att lära mig sy, och som har en kvalitet i material och sömnad som jag strävar efter att uppnå.
Tycker du att det är lite väl mycket bilder på jackor, och inga skjortor, västar eller andra plagg. Det beror främst på att jackor är det som gäller för mig. För vissa är det slipsar, för andra skor, för vissa huvudbonader och för en del skjortor. För mig är det utan tvekan jackor.
På bilderna förekommer plagg från olika tillverkare i USA och Japan som: Mr Freedom, Post Overalls, Waste(Twice), Freewheelers, Heller's Cafe, Needles, Sunny Sports, OC Style och Bruna Boinne.
Naturligtvis så kommer jag att använda mina vintagesymaskiner till ändamålet, då jag vidhåller att de är överlägsna de flesta moderna symaskiner kvalitets och sömnadsmässigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar